Det var faktiskt min kollega Malin som fick mig att tänka annorlunda.

Vi satt i lärarrummet en morgon i april. Båda lika slut. Båda lika täppta. Båda på tredje kaffet innan åtta.

Hon tittade på mig och sa:

"Du vet att pollen inte stannar utomhus bara för att du stänger fönstren?"

Jag visste det ju. Men jag hade liksom aldrig kopplat ihop det med varför jag vaknade så förstörd varje morgon. Hon förklarade. Pollen fastnar i håret när du är ute. I kläderna. Det sipprar in genom ventilationen även med stängda fönster.

In i kudden. In i täcket. In i luften du andas med ansiktet mot madrassen.

Sedan andas du in det. I åtta timmar. Varje natt.

Jag vet inte hur länge jag satt tyst

Tjugo år med pollenallergi och jag hade aldrig tänkt på det så. Jag hade alltid sett pollen som ett utomhusproblem. Något man utsätter sig för när man går ut. Något man kan begränsa genom att stanna inne.

Men sovrummet — platsen där kroppen ska återhämta sig — var fullt av pollen. Och jag låg där och andades in det timme efter timme, natt efter natt, utan att veta om det.

Och alla mediciner jag tog — tabletterna, nässprayen, ögondropparna — de behandlade reaktionen i kroppen. Inte luften jag andades in.

Källan låg kvar. Natt efter natt.

Därför vaknade jag alltid förstörd. Inte för att medicinen inte fungerade. Utan för att jag aldrig löst rätt problem.
 

"Hur löser man det?" frågade jag.