Först tänkte jag som alla tänker: klimakteriet.
Jag gick till vårdcentralen och lämnade alla blodprover man kan tänka sig — sköldkörteln, D-vitamin, B12, järn. Läkaren sa att jag var frisk som en nötkärna.
Okej — då måste det vara hormonerna. Jag fick plåster. De hjälpte mot svettningarna men tröttheten satt kvar.
Då skyllde jag på stressen. Jag jobbar ju med barn som har det tufft. Jag gick på yoga, laddade ner en meditationsapp, la undan mobilen en timme innan jag skulle sova.
Ingenting hände.
Då skyllde jag på åldern. Jag är ju över 50, det är väl så här det blir.
Men innerst inne vägrade jag tro på det. Min man är 57 och vaknar pigg varje morgon. Min syster är två år äldre och full av energi. Varför skulle just jag vara så slut bara för att jag fyllt 50?
Så jag fortsatte leta. Jag köpte en ny madrass för 22 000 kronor. Blåljusglasögon. Magnesium. Melatonin från apoteket. Ett tyngdtäcke som alla pratade om.
Det gick ett år, sen två, sen nästan tre.
Och det värsta var inte ens tröttheten — det värsta var att jag hade slutat göra saker.
Min dotter bad mig komma upp till Stockholm en helg. Jag sa nej. Bara tanken på tåget hem gjorde mig trött.
Jag hade blivit nån jag inte kände igen.